Jag och Förfall

Vissa rädslor tar form i statistik; andra i tystnad. När jag började forska inför det som skulle bli Förfall, hade jag inte som mål att skriva om strålning, folktro eller ens jordens egen tyngd. Jag ville skriva om oro. Den där känslan som dröjer sig kvar när landskapen verkar förändrade, när berättelser bär på varningar du inte riktigt kan avfärda, när rubriker förvandlar risk till panik.

Under de senaste månaderna har jag delat fragment av den resan: hur marken minns sina ärr, hur folktron ger röst åt skogen, hur kärnkraft handlar lika mycket om uppfattning som om fysik. Varje text har varit ett försök att följa räds­lans konturer. Men det som förvånade mig mest var hur naturligt dessa trådar sammanflätades, inte bara i forskningen utan också i berättelsen. Förfall blev mötesplatsen där fakta, myt och fantasi trycker mot varandra.

Jag började med idén om strålning från en förlorad källa. Först föreställde jag mig det som fröet till en thriller – en enkel berättelse om fara och jakt. Men medan jag skrev förändrades och växte historien. Att skriva den som skräck innebar att låta oron krypa långsamt, att vila i tystnad snarare än i spektakel. Folktron kom in senare, inte som utsmyckning utan som upptäckt, och formade romanen på sätt jag inte hade planerat från början. Låt oss gå igenom elementen i Förfall.

Jorden minns

Vissa platser känns tunga redan innan du känner till deras historia. Den där känslan. Tystnaden på en glänta, obehaget i ett rum som vägrar vara vanligt – det var den första gnistan som fick mig att inse att Förfall inte skulle byggas på spektakel, utan på uthållighet.

Strålning blev den perfekta metaforen för detta. Den dröjer sig kvar osedd, förändrar liv utan att någonsin tillkännage sig själv. Den osynligheten hemsökte mig. I romanen är den förlorade källan mer än ett berättartekniskt verktyg; den är ett sätt att ge form åt tanken att marken bär minne längre än människor gör. Skräcken här kommer inte med eld eller oväsen. Den smyger tyst, oroar inte genom det som syns, utan genom det som vägrar att visa sig.

När jag skrev återvände jag gång på gång till tanken att trauma, likt strålning, ärvs. Familjer bryts sönder under bördor de inte kan se, bär ekon av händelser som aldrig uttalats högt. Karaktärerna i Förfall växte ur den insikten: att det vi begraver i jord eller minne aldrig riktigt försvinner.

Folktro i Förfall

När jag reste till Östersund trodde jag att jag jagade miljö: sjöar, skogar, vädermönster. Vad jag fann istället var en röst. Inte en bokstavlig, utan den närvaro som folktron alltid har gett landskapet. I Förfall tog den rösten form genom Vittra under jorden, Skogsrået bland träden och den sorgsna Mylingen som aldrig finner ro.

De var aldrig en del av planen. Ändå slog de sig ner i berättelsen som om de alltid hade väntat där. Vittra påminde mig om att det dolda fortfarande kräver respekt. Skogsrået bar på den dubbelhet jag ville ge skogen: skönhet och fara sammanflätade. Och Mylingen erbjöd den mest mänskliga skräcken av alla – sorgen som vägrar att förbli begravd.

Folktron gav form åt det vetenskapen inte kunde. Strålningen har inget ansikte, ingen röst, men i dessa gestalter kunde landet döma, minnas och sörja. Deras närvaro förvandlade tystnaden till något laddat. Skräcken i Förfall kommer inte bara ur det som är verkligt, utan ur det vi anar kan vara.

Kärnkraftsrädsla och allmänhetens uppfattning

Rädslan kring strålning har aldrig formats av siffror ensamma. Den har formats av de bilder som dröjer sig kvar i minnet: en brandmans brända hud, en övergiven stad, treklöversymbolen på en låst grind. Den tyngden av föreställning blev lika viktig för Förfall som vetenskapen själv.

När jag började skriva insåg jag att familjen i berättelsens centrum inte behövde bevittna katastrofen för att känna dess närvaro. Deras oro kommer från antydan, från misstanken att något osynligt är i rörelse. De grälar, de tvivlar, och deras egna tankar fyller tystnaden. På det sättet drivs romanen mer av uppfattning än av exponering.

Det som oroar i Förfall är inte spektaklet, utan berättelserna som växer omkring det. Skräcken kommer inte bara från faran i sig, utan från vad vi tror att faran kan vara. Den tron – bräcklig men ihärdig – är det som bär romanen framåt.

Det är viktigt att göra en distinktion här. Rädslan i Förfall hör hemma i fiktionen. Romanen använder strålning som en metafor för minne, oro och ärren som blir kvar. Den använder ordet ”nukleär” i berättelsens språk, inte i politikens eller ingenjörens.

Den verkliga kärnkraften är något annat: reglerad, granskad och byggd på decennier av säkerhetsåtgärder. Reaktorerna vid Hinkley Point eller Sizewell C är inte Förfalls skogar. Romanen är inte en kommentar om industrin i sig, utan en utforskning av hur rädsla och fantasi fungerar.

Att väva samman

När jag ser tillbaka på romanen ser jag samma tråd löpa genom varje del: minnet. Jorden minns sina ärr. Folktron minns det språket inte kan förklara. Och vi, som människor, minns bilderna som skrämmer oss långt efter att siffrorna bleknat. Förfall blev mitt försök att binda dessa minnen till en enda berättelse, en som oroar inte genom spektakel utan genom uthållighet.

Att skriva rädsla handlar inte om att uppfinna monster. Det handlar om att känna igen de som redan finns – i våra landskap, våra historier, våra familjer. Rädsla består därför att den minns, och Förfall är en roman om vad som händer när minnet vägrar att blekna.

Om sju dagar är den berättelsen inte längre bara min. Förfall släpps den 10 oktober, och snart kommer läsarna att kunna kliva in i dessa skogar, höra deras tystnad, känna deras tyngd – och själva avgöra vad det är landet minns.